-

Kapitel 20 - Pizza Buddies

Previous: På väg till soffan hörde jag någon knacka på dörren. Genom det lilla glaset som prydde den mörka dörren, gick det att urskilja en svag kontur av en människa. Tveksamt gick jag fram till dörren och med ena handen på handtaget och den andra runt nyckeln i nyckelhålet låste jag upp och öppnade sakta dörren. Där stod Carly's runda lilla ansikte utanför dörren och bet sig nervöst i läppen.

Bild, bild, bild, bild, bild, bild.

"Carly?" frågade jag överraskat.
Hennes plötsliga fråga fick mig rynka pannan, "Är du ensam hemma?"

Istället för att svara, nickade jag bara.
När hon precis skulle öppna munnen, hördes ett egendomligt ljud från grannens buskage. Jag slet bort blicken från Carly och försökte se genom mörkret som lagt sig över staden. Genom gatulyktornas ljus försökte jag urskilja vad som gömde sig bakom busken mellan vårt och grannens hus. Det stod i skarp kontrast med snön och något rörde sig bland skuggorna.
"Fan, Prim!" När jag hörde hans röst började jag fnittra. "Aldrig att jag går in där igen. Aldrig." Ryan skakade på huvudet och kollade på Chaz som var honom hack i häl. "Sluta skratta Chaz."
Både Ryan och Chaz kollade på mig samtidigt som de båda klev in under lyktornas lyse.
"Men hon får skratta?" sa Chaz och det var först då som jag insåg att jag skrattade med handen för munnen.
"Ha. Ha", Ryan svarade aldrig på frågan utan mumlade bara. Bakom de syntes ytterligare två konturer. Primrose och Dylan. Det var fortfarande svårt att se dem genom nattens mörker men jag kunde ändå höra deras röster,
"Här. Ge mig den." Prim lät irriterad.
"Äsch, sluta nu lillsyrran." Jag kunde nästan, bokstavligt talat, se hur han flinade.
Prim muttrade något i stil med, "Var du tvungen och följa med?" innan hon och Dylan kom ut från skuggorna och blev helt synliga. Prim ökade på takten och ställde sig framför Chaz och Ryan som stod någon meter framför dörröppningen. Bakom henne trängde Dylan sig emellan grabbarna med en gigantisk platt kartong i famnen och i samma sekund som han stod i min area, kände jag doften av nybakt pizza. Prim's talande fick mig att se på henne,
"Är det okej om vi kommer in?" Hon nickade mot dörröppningen. Carly som stod vid sidan om mig vred nervöst på sig.

"Självklart", sa jag och öppnade dörren helt. När kylan träffade mina bara armar och ben rös jag till. Som om Chaz såg det, knuffade han in alla genom dörren, inklusive Carly.
"Alltså", hon skruvade på sig, "det är ganska sent. Så jag borde nog gå hem."

Prim nickade och släppte ut Carly genom dörren, igen. När alla sagt hejdå, stängde Prim dörren.
"Vad ska ni med pizzan till?" frågade jag med blicken på kartongen.
Prim himlade med ögonen, "Okej. Jag visste att du var ledsen. Så jag tyckte att pizza och vänner kunde muntra upp dig. Så det var våran plan." Hon la pannan i djupa veck och kollade på sin bror, "Men han var inte med i den ursprungliga planen." Dylan småskrattade och det ljusbruna håret föll ner i ansiktet på honom när han rörde på huvudet.
"Hur som helst," Prim fortsatte, såklart, prata, "så ska vi nu äta pizza."
Bara att försöka tänka ut det på egen hand fick pannan rynkas, "Varför kom ens Carly med? Var hon med i din plan?"
Prim började skratta, "Tja. Skulle din mamma ha något emot att släppa in en pluggis i sitt hus om dottern behövde hjälp med pluggandet?"
Jag la på minnet att Prim var grym på att hitta planer, allt hon sa lät genomtänkt. "Nej, jag antar det."
"Och Carly hade inget emot att hjälpa till, och pizzan hade räckt åt henne också. Antar att det var lite för mycket folk för hennes smak-", fortsatte Prim med en menande blick på dörren Carly just gått ut genom. Jag nickade, och
som om min vän kunde läsa mina tankar fortsatte hon, "När hon sedan väl var inne, skulle hon bara öppna ditt fönster och släppa in oss." Det lät däremot inte så genomtänkt.
"Så ni skulle spela ninjor och försöka göra inbrott i mitt rum? Eller kanske ge mig en hjärtattack?"
Prim började skratta och likaså grabbarna, "Äsch. Det var ju därför jag tog med Dylan? Han skulle varit försten upp. Om han bröt ett ben eller två skulle jag ju slippa hans prat på träningarna också."
Dylan såg ner på sin syster, "Skit kul. Alla garvar. Det skulle inte Nolan gilla och det gäller också hela laget." Han kollade på Chaz och Dylan.
Prim viftade bort honom och kollade sedan på mig, "Vi får ta och äta pizzan innan den kallnar. Det är så äckligt när den är kall." Jag knickade och gick mot köksskåpen. Bakom mig såg jag hur Prim vände sig mot Dylan, "Nolan hade skrattat. Det vet du. Du är bara så tråkig."

Jag visste vem han var som de snackade om. Det var en mega snygg kille på kanske dryga en och sjuttio sex meter och en grym hockey kapten. Han hade mörkbrunt hår med gröna ögon och var tillräckligt snygg för att Prim skulle ha en crush på honom den senaste terminen.
Plötsligt hördes Chaz's röst bakom mig, "Låt mig hjälpa dig." Han stod väldigt nära. När jag skulle kolla bakom mig krockade jag nästan in i hans bröstkorg. Jag rodnade och bad om ursäkt för att nästan ha svätsat in mitt nylle i honom, men han log bara sitt pojkaktiga leende som alltid påminde mig om den äldre storebror jag aldrig haft men alltid önskat mig.

När Chaz hjälpt mig med glasen kom Ryan in och tog några tallrikar. Prim släpade med sig en två liters Cola upp till mitt rum. Så fort alla var inne i rummet och Dylan lagt ner kartongen på golvet, slog det mig.
Med ena handen på handtaget sa jag, "Jag kommer strax. Vi glömde bestick."
Grabbarna skrattade lite, "Äsch. Vi käkar med händerna."
Prim muttrade något i stil med, "Grottmänniskor" medan hon satt på golvet och hällde upp Coca Cola i de fem glasen som stod på en rad. Jag satte mig bredvid henne och öppnade pizzakartongen. När jag såg de gula fruktbitarna på pizzan vändes magen ut och in. Usch.

"Hawaii pizza", sa jag för mig själv och drog bort en skivad bit från den gigantiska pizzan och la den på en tallrik. Medan jag petade bort tre äckliga ananas bitarna från pizzabiten hade Ryan, Chaz och Dylan redan börjat stoppa munnarna fulla.
"Gillar du inte Hawaii pizza?" frågade Ryan mellan tuggorna.

Samtidigt som jag sa, "Nej. Frukt på pizza? Nej tack" fann jag ytterligare en gul rackare gömd bakom skinkan innan jag tog en tugga av kanten.

Klockan var kanske runt ett på natten när de knallade ut genom ytterdörren.
"Vi hörs senare", sa Prim med Dylan bredvid sig. Det hade blivit ännu kallare ute och jag kunde höra hur Prim huttrade till och drog jackan tätare. 
"Jag sa ju att du skulle ta på dig varmare kläder. Vi bor inte i Egypten, vet du. Men nej nej. Aldrig ska du lyssna på din äldre och smartare bror..." Dylan fortsatte att predika för Prim medan Ryan kramade om mig, "Vi syns på måndag", viskade han i mitt öra.

"Det gör vi."

När han släppte taget om mig kom Chaz och bytte plats med honom. Han höll båda armarna om min rygg och lutade sig bakåt. "Se det positivt. Om jag och Ryan nu får C kan vi hjälpa dig med provet. Får vi F kommer vi sitta med dig under provet."

Chaz var alltid positiv, och fick mig som vanligt att flina, "Japp det gör vi."
Han kramade om mig, och såg sedan fundersam ut ett tag, "Du vet att du måste komma på matchen nu i helgen även fast du har utegångsförbud, va? Du vill väl inte såra mina känslor?" Typiskt honom att nämna hockey just nu.

"Skojar du eller? Såklart jag kommer, som vanligt ska jag stå med mina pompoms och heja på er", skojade jag med honom. Han flinade samtidigt som han sa, "Bra. Vi syns" och vände sig om för att följa efter de andra ut i mörkret.

Morgonen därpå vaknade jag tolv. Efter att ha gjort den vanliga morgon rutinen, gick jag ner till köket med laptopen under armen. Huset kändes ovanligt tyst och när jag kom fram till köksbordet visade det sig varför. En liten grön post-it lapp satt fastklistrad på en duk över en tallrik.

"Godmorgon. Eller god eftermiddag antar jag.

Frukosten hittar du här under. Jag kommer hem runt fyra tiden. Behövs på jobbet. Pappa skickade ett meddelande till dig imorse. Fick du det?

Älskar dig,

Mamma"

Jag lämnade datorn på bordet, sprang uppför trapporna, hämtade mobiltelefonen och sprang ner igen. Mycket riktigt, ett meddelande från pappa.

"Tjena polarn.

Jag kommer hem på onsdag, hade velat komma tidigare men kan inte lämna bygg-grabbarna ensamma just nu. De springer runt som höns i byggnaden och vet inte vad som ska göras. Men lämnar över allt ansvar till dem snart. Tänker alltid på dig. Fick höra från mamma om geometriprovet. Jag vet att du klarar det.

Ta hand om morsan! Puss."

Det kändes som en evighet sedan pappa var hemma. Senaste gången var i början av december och nu var det snart jul - vilket mammas överdrivna julpyntande visade.
"Låter toppen. Vi syns snart. Saknar dig, puss."

Utan någon lust att plugga till omprovet satte jag mig till rätta i stolen, tog en pannkaka under duken, la den på en tallrik och började äta. De var inte så värst varma men det spelade ingen roll, magen protesterade knappast. Jag torkade fingrarna medan datorn sattes på. Av en ny vana klickade jag upp internet där Twitter var förstasidan. Några sekunder därpå var jag inloggad. Nästan tre tusen följare på två månader. Inte illa tänkte jag samtidigt som jag klickade upp Justin's twitter page.

"Excited to spend the holiday w/ friends and family"

Skulle Justin till Stratford under den kommande veckan? Fan. Jag som hade utegångsförbud!